memory lane
Rex var min första schäfer, en härlig hund som var
det snällaste man kan tänka sej. Den hunden visste
inte vad ett koppel var och hade aldrig några problem
med andra hundar. Med honom började mitt intresse
för tävling men då var det spår som gällde. Tyvärr visade
det sej att han hade dåligt immunförsvar så när han blev
sjuk klarade kroppen inte av att hjälpa till. Han fick somna
in när han var 6 år. Det är en hund som jag aldrig glömmer!
sedan kom Hyss in i mitt liv och det är det absolut
vackraste schäfer jag sett! Han var en helt underbar
hund med ett härligt temeperament.Tyvärr fick han en
halsinfektion och blev felbehandlad. Infektionen ville
inte ge med sej och veterinären sa att det kan ta flera
kurer innan han blir bra och visst måste man väl lita på
sin veterinär? Efter ett tag bytte jag veterinär som snabbt
kunde konstatera att det blivit kroniskt och att infektionen
spridit sej till magen och tarmarna. Fruktansvärt! Visst
kunde han leva men vilket liv skulla han fått? Antibiotika och
cortison resten av livet. Nä det är inget liv för en arbetande
hund och jag tog det tunga beslutet att ta bort honom vid
4 års ålder.
så kom då charmtrollet Pjaz in i mitt liv. Han lärde sej
tidigt att "flirta" med alla. Huvudet la han på sned och
fick godis, nä han var inte dum den hunden. Fast jag
röntgade nacken när jag röntgade höfterna ifall det var
något konstigt med hans nacke, nä han bara gjorde så.
Pajaz började vi tidig ålder att klia sej jättemycket, redan
vid 6 månader kliade han sej som en tok. Det slutade med
utredningar och massor med cortison och antibiotika för
att klådan skulle lägga sej.Prövade även med homeopatmedicin
och det blev lite bätte men bara för ett tag. När Pajaz var lite
drygt 2,5 år var klådan så intensiv att han kliade hål och fick sår
sedan slog det upp oförklarliga blåmärken på kroppen. Han hade
en "atopisk allergi" man visste inte vad han var allergisk emot.
När jag åkte till veterinären för en ny dos cortison och anitibiotika
sa han att vi måste öka dosen. I det ögonblicket bestämde jag mej
för att låta honom somna in. Efteråt sa veterinären att det var ett
bra och humant beslut.
när jag förstod att jag aldrig skulle kunna tävla med
Pajaz bestämde jag mej för att byta ras. Det var inte
lätt för jag är och kommer alltid att vara schäfermänniska.
Efter mycket vånda bestämde jag mej för en BC så långt
från schäfer man kan komma. Namnet Spero fick han för att
det är det latinska namnet för hopp, mitt hopp om en frisk
hund. Spero och Pajaz fick några månader tillsammans och
det är jag jätteglad för. Pajaz lärde Spero en hel del bra saker
som han har med sej än i dag. Spero kröp snabbt in i mitt
hjärta och där har han stannat men att ta sej an en helt ny ras
har varit och är en utmaning. Men vi har lyckats ganska bra och
det är en fröjd att träna honom och se att han verkligen vill förstå
och göra det jag vill. Nu är vi i full gång med att träna och jag ser
fram emot att få arbeta med en frisk hund.