första promenaden
efter att ha varit helt "däckad" i lunginflammation försökte
jag idag att gå en liten runda. Speo var överlycklig över
att få komma ut och springa.
vår lilla skogsglänta är en härlig plats att bara gå sakta
på, fast det fattade inte Spero.
åhh, vad du går sakta...
allt är fortfarande fruset och att detta är en liten bäck
tror man inte, men vackert är det.
isen ligger tjock, jag gav upp försöken att klättra upp,
det får vänta tills jag är riktigt frisk. Oj va jag är förnuftig!
Som vanligt hittade Spero en pinne och helt plötsligt
var livet som hund jätteroligt.
den följde med hela vägen hem.
bara husgrunden kvar, man undrar ju vad som varit och
vem som bott här?
och vips hittar man elskåp i skogen, och dom låter så
visst är dom aktiva, skumt?
konstigt att dom får vara kvar, dom står ju så lågt att
ett barn kan lätt komma åt dom!
bara att sträcka ut handen.
Spero jobbar med sin pinne som skall med hem. Jag
var helt slut när jag kom hem, luften tog helt slut och
sträckan jag gick var inte längre än högst 400 m. Jaja,
jag antar att det tar tid att bli frisk men fan va tråkigt
det är när man är van att gå långa sträckor.
Ha det bra mina vänner och var rädda om varandra :-)