Fritidsforskaren

nu har jag funderat och fått en förklaring till mitt konstiga tillstånd, jag har slutat med tabletterna. Det har jag gjort en gång förut men fick börja igen för jag fick en sån himla abstinens att jag höll på att bli tokig. Alla dessa tabletter i så många år och vips försvinner allt, kroppen blir ju totalt konstig. Kroppen reagerar med att darra invärtes men jag  tror att alla ser det, jag mår illa men är hela tiden hungrig, koncentrationssvårigheter, ont i magen, känns som om magen vänds ut och in, så himla äckligt. Det surrar i precis hela kroppen och jag vet inte om jag skall spy eller bara krypa ihop, kroppen drar liksom ihop sej. Inne i huvudet känns det som om någon sitter och häller vatten hela tiden, det skvalpar. Jag mår verkligen skit men denna gången skall jag försöka härda ut för det är mycket gift som skall ut ut kroppen. Jag är medveten om att det inte är bra att bara sluta, kan ju rentav vara farligt men om det blir värre så tar jag bara en tablett till natten. 

Säg den glädje som varar. Gubben Värk har flyttat in igen! Började med en smygande, difus smärta i ryggslutet. Äsch tänkte jag det går ju inte att ta bort värken som jag levt med så länge, direkt. Jag hade 4 dagar som var totalt värkfria. Igår var jag på gymet och mådde jättebra efteråt men efter några timmar kände jag den bekanta tröttheten så jag gick o la mej, sov i 2 timmar och när jag vaknade kände jag direkt att Gubben Värk flyttat in igen. Fan! Resten av gårdagen gick i ett töcken av sova, vara vaken. Tillbaka till mitt gamla liv. Imorse vaknade jag och hade så himla ont i ryggen, nacken och huvudet. Vet att jag måste ta till grova piller för att bli av med det värsta men jag försöker stå ut. Skall ut och träna hund hela dagen idag och då vill jag inte vara snurrig i skallen. Men det positiva är att smärtan i ryggen inte strålat ut i höfterna som tidigare, så visst är det en förändring i smärtan. Om det nu var gymet som gjorde detta blir jag förbannad för jag vill inte sluta med det. Men ni som eventuellt har migrän kan förstå hur mitt huvud känns. När jag skulle gå ur sängen så var stelheten inte tillbaka så jag fattar inget alls av detta. Jag tar detta som ett bakslag för om det inte hade fungerat så skulle ju Gubben Värk ha flyttat in i hela kroppen med sina kompisar som förut men det har han inte. Jag har haft dagar värre än så här så jag gör det bästa av dagen idag så får jag se om det är bättre imorgon.

Nu har det gått några dagar sedan jag gjorde min första behandling och jag mår helt fantastiskt! Stelheten i kroppen har helt försvunnit och jag är inte sne i kroppen längre. Jag fattar ju inte vad som har hänt men tar med tacksamhet emot det jag fått. Normalt är att jag försöker kravla mej ut sängen stel som en pinne, ont i hela kroppen, jag känner hur Gubben Värk har arbetat för att få mej på knä. Nätterna har varit värst eftersom jag inte fått sova en hel natt och det har gjort att jag varit konstant trött, orkar inget. Imorse gick jag ur sängen utan stelhet och var som en "tonåring" i kroppen, satt kvar på sängkanten och funderade på vad som hänt, jag kände mej så lätt. Men jisses, jag har ju sovit en hel natt utan att vakna av värk, kan detta vara sant? Ja bevisligen! Inte ens det negativa vädret gjorde att jag mådde dåligt. Var ute hela dagen för att träna Spero och i vanliga fall får jag betala dyrt för det. Nu har jag inte ens behövt ta en värktablett, känner mej pigg och lätt. Dom sista gångerna jag tränat så har Spero varit väldigt låg men idag var han tillbaka till sitt vanliga jag, pigg o glad. Det kan ju bero på att jag är mer glad och positiv till allt. Nu är ju naturligtvis min undran: hur länge håller det i sej? Tron kan ju försätta berg men kan det vara så att jag blev bra för att jag kom till någon som tog hand om mej och förstod mina problem? Eller är det så att det verkligen fungerar? Inte vet jag men det skall bli väldigt intressant och se hur det blir framöver.

Tack alla för en härlig dag på träningsplanen :-)

Ni som känner mej vet att jag inte tror på alternativ behandling, nä här skall det knapras piller. Är total motståndare till något annat. För ett tag sedan pratade en vän till mej om annan behandling än "piller". Njae, sa jag sådant tror jag inte på. Han tjatade inte utan lät det vara. Häromdagen pratade han med mej igen och sa att jag skulle få en behandling som prov. Tänk va snälla människor det finns! Sagt och gjort så idag åkte jag till en kvinna i Kungsbacka som är utbildad kinesiolog, Birgitta Lundin med företaget Vita Nova. Jag kan lova att jag var skeptisk. Blev mött av en väldigt mjuk och trevlig dam, in i ett rum där hon började berätta för mej vad det hela handlade om. Jaja, tänkte jag, what ever!! Hon pratade om olika energier och en massa annat som jag ju inte tror på. Så var det dags för bänken. Jag la mej på den och hon höll sina händer över mej och genast talade om för mej vad jag hade bra och dåligt. Jag fattade inte ett dugg. Hon sa oxå vad jag hade haft för problem som kunde ligga till grund för olika saker. Över bröstet la hon ett gult papper, jag kämpade för att inte känna något men av någon konstig anledning blev det alldeles varmt där pappret låg. Hon upptäckte att min sneda gång berodde på att vänsterbenet är kortare än det högra, det har läkarna konstaterat för flera år sedan. Därav min lätt sneda gång. Men så kan du inte gå sa hon och tryckte på vänsterhöften 3 gånger och benen var lika långa. Hade det inte varit på min kropp hade jag inte trott ett ögonblick på det. Sedan satt hon på en stol och började mentalt prata med mitt undermedvetna och återigen, hade jag inte legat där hade jag inte trott på det. Jag svarade inte med ord men när hennes hjärna på nåt konstigt sätt frågade mitt undermedvetna olika frågor fick hon svar. Hon sa till mej vad jag hade svarat i mitt undermedvetna! Vid ett tillfälle sa hon att "vi lämnar detta, jag hör att det är obehagligt". Rätt igen! Jag fick några droppar att dricka innan vi skildes åt och när jag gick så gick jag inte snett och trycket i huvudet, som jag haft i alla år, var borta. Min rygg kändes helt ok, huvudet lätt och jag kände mej lättare när jag gick. Jag känner mej lätt illamående men det visste jag. Ett besök till skall behövas för att jag skall kunna ta åt mej av allt, vi får se om jag kan det, det kostar ju. Hon sa också att jag aldrig sover djupt, helt rätt, jag har inte sovit en hel natt sedan urminnes tider. Det skulle hon kunna hjälpa mej med,  det får väl blir en sväng med lackväskan för att få ihop pengarna till nästa besök. 

 

Jag som aldrig har trott på detta är fortfarande inte helt övertygad men kan hon hjälpa mej med resten så är jag beredd på att säga att det finns mirakel i form av energier. Jag är så tacksam för att Lee Hansen såg till att jag fick komma till Vita Nova.

 

Hon frågade och fick svar på flera frågor som bara är mellan henne och mej, massor ur mitt privatliv som hon inte hade en aning om. En helt fantastisk upplevelse.

Idag hade vi en härlig dag i skogen. Jag har ju inte

spårat med Spero i skogen mer än en gång när han

var liten. Sedan har det blivit lite ängsspår här hemma.

Mia gick ett spår idag och det var inte helt lätt, gick

genom blandad terräng, bokskogen var svårast men

han löste det, han fick inte med sej apporten men

han löste spåret genom dom tjocka, blöta löven. Då 

var jag stolt. Det var mossa och ris som var lättast

det syntes på honom när han jobbade. I början av 

spåret slog han väldigt mycket men när han hade

gått halva så slog han nästan inte alls och tog alla

föremålen som låg i spåret. Jag måste säga att jag

blev riktigt sugen på spår igen, det är ju så kul att se

hunden jobba. Speros spår var ca 400 m idag så han

var så trött när vi kom hem att han sovit i princip hela 

kvällen. Men det var inte sista gången vi spårade, det

kan jag lova. 

Efter spårskogen åkte jag för att hämta bilen som var

på service och däckbyte, den var inte klar så det blev

lite väntan, sedan blev det Maxi, det ekar i kylskåpet

så jag var tvungen att fylla på. Efter det tankade jag 

bilen och var hemma kl 17.00, en heldag som var kanon.

Tack Mia och Barbro för en fin dag i spårskogen. Det gör

jag gärna om.

Långsamt börjar jag inse att livet måste gå vidare. Idag mötte jag träningsgänget på GMBK för lite lydnadsträning. Vi har inte gjort något på flera dagar och Spero var lite okoncentrerad, men det kändes skönt att komma igång. Vädret måste man ju nämna i dessa regniga dagar. Det var uppehåll hela dagen, helt otorligt. Speros lydnad är inte riktigt bra ännu men hoppet mellan 2an och 3an är ju jättestort. Många nya moment som skall läras in. Vi har ju klart lite problem kvar men jag tror att när vi lyckats med det så blir det bra. Nu klarar han störningar bra, idag var det mycket av det på klubben. Han är fortfarande lite svajig i fria följet men jag är helt övertygad om att det blir bra med tiden. Upplägget vi hade var jättebra. Varje ekipage fick 15 min träning och med det kommer man långt om man planerat sin träning rätt. När alla kört en gång var det fika och sedan körde vi en gång till. Då kan man focusera på enstaka moment som kanske inte var så bra. Det blev en lång dag, vi träffades 9.30 och var klara ca 14.00. Sedan åkte Ki med mej hem för att få ett spår till Bibbi, ängsspår. Hon löste det jättefint även om hennes tempo kunde blir bättre. Fast det är klart att med det tempot bör hon ju klara att ta alla pinnar. Vi var precis klara då kom regnet.

Nu ligger Spero och sover, han är trött. Jag skall sätta mej framför burken och inte göra något. 

Tack alla goa träningskompisar för en kanonfin dag!

Vi hann aldrig upp till sjukhuset, Gerda somnade 16.20 idag. Men jag tror att hon var omedveten om att vi inte var där när hon somnade. Familjen var där och vi fick ta farväl av henne. Personalen hade gjort henne så fin, jag är helt övertygad om att Gerda har ett avtal med Vår Herre så att hon har kommit till sina älskade hundar. Där fortsätter hon att träna sina djur och alla andra som är där. Tack för att du var min vän, jag kommer alltid att sakna dej.

 

Sorg kan vara förlamande

Sorg ger oss perspektiv på livet

Sorg hämmar våra tankar

Sorg visar oss vem som är våra vänner och delar vår sorg

Sorg visar oss att livet är för kort för att reta upp sej på småsaker

Sorg lär oss uppskatta livet och allt runt omkring oss

Sorg gör ingen skillnad på fattig eller rik

Sorgen kan man aldrig ge bort, den är alltid bara din

I sorgen kan man känna kärlek, det är det som får oss

att gå vidare

Tiden helar oss och läker vår sorg

Vi måste ge oss tid att sörja och ta emot trösten som tiden ger.

 

 

Jag har alltid sagt att livet är inte lätt, inget för nybörjare. Det skall till starka människor att bo i detta regntunga, blöta o kalla land. Det blir inte lättare av att min vän ligger på sjukhuset. Hon drabbades av cancer för ett år sedan och idag är hon en skugga av sitt forna jag. Att se henne brytas ner är jobbigt, jag är där så ofta jag kan tillsammans med en del av våra gemensamma vänner. Vi hjälper henne med matning och ser till att hon får komma ut och "andas frisk luft" =röka! Jag blev djupt rörd av henne när jag var där förra gången och hon direkt kände ingen stegen när jag gick in i rummet. Eftersom cancern sitter i huvudet så har hon svårt för att kordinera sina rörelser och behöver hjälp. Nu har hon inte varit uppe på ett par dagar och är väldigt rosslig i bröstet. Jag har svårt att inte tänka på henne och kommer på mej själv med att gråta och känna mej så maktlös. Just nu har jag svårt att koncentrera mej på annat. Hon är den som har lärt mej nästan allt jag kan om hundar idag, under hennes ledning har jag lärt mej hur man läser hund, tränar hund och hjälper valpar att blir bra hundar. Har haft förmånen att få vara med som "hjälpare" på hennes kurser och det är jag djupt tacksam för. Vi har också haft många goa kaffestunder tillsammans och våra hundar har alltid kommit bra överens. Så visst är det så att det gör ont att se henne men det är med glädje jag hjälper henne med det hon behöver.

 

Så just nu ligger mycket av mitt eget liv stilla, tränar lite men har svårt att koncentrera mej. Jag är bara så djupt tacksam att jag har fått lära känna denna fantastiska kvinna.

Har varit hos en ny läkare som jag trodde skulle kunna hjälpa mej vidare i mitt sökande efter smärtlindring. I första hand ville jag ha hjälp med mitt ben som jag inte känner, en remiss till Spenshult som tidigare har åtgärdat det. Han satt i 20 minuter och pratade om olika mediciner jag skulle ta och om att det var farligt att bli deprimerad. Vem fan är deprimerad? Nu blev det så att jag som aldrig brukar vara svarslös bara lyssnade och förstod att han pratade på som en tok för att han inte hade en aning om vad han skulle göra. När jag sökte till denna läkarmottagningen blev jag ombedd att lämna in mina journaler så att läkaren hann att läsa in sej på min smärtproblematik. Det har ju blivit en ganska gedigen bunt, jag ju har flera olika sjukdomar. Jag frågade om han hade läst min journal, nä sa han bara tittat och sedan började han prata om sina jäkla piller igen. Jag skulle beställa en tid till januari då han skall börja en nertrappning av den medicin jag har nu och sätta mej på Citodon, Panocod och Ibumetin 600 mg. Jävla tönt!! Nu skall jag ringa och be att få en anna läkare, jag blir ju narkoman om jag äter det som han föreslår. Han är helt övertygad om att jag är deprimerad. Slutorden var att "var inte ledsen du skall se att det ordnar sej". 

 

Som vanligt har jag tränat mycket lydnad och har nu beslutsångest om jag skall tävla eller inte, men det är ju så jag är. När det närmar sej anmälan till tävling ser jag allt som inte är klart, fast det är klart. Spero har lärt sej massor på kort tid utan att man forcerad fram momenten. Vi har åkt runt till olika ställen för att ge hundarna vana att vara på olika klubbar och han klarar det bra. Störningar går mycket bättre men på en tävling är det massor med störningar som man inte kan få när man tränar. Jaja, vi får se om jag startar eller om jag väntar. Tur att man har olika människor att träna med så det kommer in nya hundar, vi har tränat med löptikar ett par gånger och visst märks det på våra hanhundar men efter en stund har dom skött sej förvånansvärt bra. Det är en jäkla störning! Nu har vi några dagars "ledigt" så att "poletten" skall trilla ner i huvudet på Spero. Går ju inte att träna varje dag, han är fortfarande väldigt ung så han behöver också vila efter träning. Jag tror att om han får vila lite så blir han mer motiverad när vi tränar igen och jag har märkt att han är mer focuserad, dom momenten som vi kanske hade lite "strul" med fungerar efter vila.